Den globala ekonomin liknar oroväckande mycket Japan före det ”förlorade decenniet”

Getty

Efter andra världskriget upplevde Japan en snabb tillväxt när USA och andra länder hjälpte till att återuppbygga landets ekonomi. Detta ledde till en brinnande expansion som kulminerade i 1980-talets japanska tillgångsbubbla.

Den sprack i början av 1990-talet och gav upphov till vad som kom att kallas det ”förlorade decenniet”. Det var egentligen mer än ett decennium, eftersom det tidiga 2000-talet endast medförde en svag återhämtning.

BNP krympte, lönerna sjönk och tillgångspriserna sjönk eller gick i bästa fall i sidled. Japan brottas fortfarande med detta i dag.

Nu närmar sig resten av världen en period som kan vara en motsvarighet till Japans ”förlorade årtionde”. Det kommer inte att bli världens undergång, men det kan bli mer smärtsamt än i Japan.

Japan hade en liten tillväxt som främst berodde på exporten. Det kommer inte att fungera när alla större ekonomier i världen befinner sig i samma situation. Dessutom är vi på väg mot en global kreditkris som jag har döpt till The Great Reset.

Att beskriva denna nedgång som ”Japanifiering” kan vara orättvist mot Japan, men det är det bästa paradigm vi har. Den goda nyheten är att den kommer att spridas långsamt. Den dåliga nyheten är att den också kommer att sluta långsamt.

Jag tror att vi kommer att undvika bokstavligt blod på gatorna, men det kommer att bli en utmanande tid.

Japans förlorade årtionden

Det förlorade årtiondet hade monetära rötter.

Plazaöverenskommelsen från 1985 drev yenen högre och blåste upp tillgångsbubblan. Bank of Japan försökte få bubblan att spricka med en rad räntehöjningar med början 1989:

Källa: När BOJ nådde 6 % 1992 började den sänka räntan och nådde så småningom noll några år senare.

Sedan dess har den gjort två kortvariga försök till åtstramning, som visas i de röda cirklarna. Ingetdera fungerade och det var det; inga fler räntehöjningar, punkt slut. Japan har nu hållit sin styrränta på eller nära noll i 20 år.

BoJ tog också till stora QE-liknande program som också hade liten effekt. Samtidigt försökte sig regeringen på olika finanspolitiska åtgärder: infrastrukturprojekt, avreglering, skattesänkningar osv.

De hade också liten effekt. BNP-tillväxten har fastnat nära noll, plus eller minus ett par punkter. Det har inflationen också.

Detta sagt hade BOJ:s tillgångsköp verkligen en effekt. De köpte mer eller mindre allt, inklusive ETF:er för aktier och andra privata tillgångar.

Japan är ett utmärkt exempel på falsk kapitalism. Allt detta kapital går in i företag inte för att de har innovativa, vinstgenererande idéer utan bara för att de existerar. Det är så man får zombieföretag.

Resultatet har åtminstone hittills varit varken högkonjunktur eller depression. Japan har sina problem, men folk står inte i soppköer.

Inte fungerar? Double Down

Många säger att den nuvarande situationen inte kan fortgå i all oändlighet, men det finns ingen utväg i sikte.

Japans centralbank har köpt alla obligationer den kan. Nu köper de aktier inte bara i Japan utan även i USA. De försöker sätta in yen i systemet för att skapa inflation. Det har helt enkelt inte fungerat.

När man inte har något bättre svar är standardregeln att göra mer av samma sak. Det är fallet i Japan, Europa och snart även i USA. Charles Hugh Smith beskrev det ganska bra nyligen.

Den andra dynamiken i zombifiering/Japanifiering är: tidigare framgångar fjättrar makteliterna vid en misslyckad modell. Ju större den tidigare glansen är, desto starkare är dess grepp om den nationella identiteten och makteliterna.

Och så gör makteliterna mer av det som misslyckats i alltmer extrema doser. Om en sänkning av räntorna utlöste sekulär tillväxt kommer makteliterna att sänka räntorna till noll. När detta inte ger resultat sänker de räntorna under noll, dvs. negativa räntor.

När även detta inte ger resultat riggar de statistiken för att få det att se ut som om allt är bra. Med herr Junkers odödliga ord, när det blir allvarligt måste man ljuga, och nu är det allvarligt hela tiden.

”Gör mer av det som misslyckats i alltmer extrema doser” beskriver också väl Federal Reserves politik från 2008 till 2016.

Med liten effekt av nollräntorna lanserade Fed QE och fortsatte med det trots den begränsade framgången och de skadliga bieffekterna. Europeiska centralbanken gjorde samma sak i ännu större utsträckning, också med liten effekt.

Det för oss till nästa punkt: varför Europa och USA kommer att följa Japan.

Too Much, Too Fast

Federal Reserve ägnade 2017 och 2018 åt att försöka ta sig ur sin olika stimulanspolitik. Den började höja de korta räntorna och vända QE-programmet.

I efterhand verkar det nu som om Fed försökte göra för mycket, för snabbt. Min vän Samuel Rines räknade ut att när man räknar in QE-avtrappningen var denna Fed-åtstramningscykel den mest aggressiva sedan Paul Volckers drakoniska räntehöjningar i början av 1980-talet.

De borde ha börjat tidigare och stramat åt mer gradvis. Av någon anledning gjorde de inte det.

Och så började klagomålen. Wall Street var inte nöjd men, ännu viktigare, president Trump var inte nöjd med räntehöjningarna. Men den verkliga affärskomplexet kan ha varit marknadens tantrum i slutet av 2018.

Då inverterades avkastningskurvan, vilket sammanföll med försvagade ekonomiska data. Det var förmodligen det sista halmstrået. Fed har inte precis luckrat upp, men det finns en god chans att den kommer att göra det senare i år.

Men under tiden hade ECB:s Mario Draghi en åtstramningsplan på plats för inte så länge sedan. Den planen är nu ute genom dörren innan Draghi ens är i närheten av att vara borta.

Så på båda sidor av Atlanten ser planerna på att ta sig ur de lösa pengarna nu oroväckande mycket ut som de där två små cirklarna i BOJ:s ränteschema när man försökte höja och upptäckte att man inte kunde göra det.

Och värre är att vi också replikerar Japans finanspolitik med snabbt ökande underskottsutgifter. I år kommer vi faktiskt att överskrida det.

Det japanska underskottet i procent av BNP beräknas bli under 4 % medan USA ligger närmare 5 %. Och med tanke på den ständigt växande klyftan med ofinansierade skulder kommer det amerikanska underskottet att bli ännu större i framtiden.

Var vi på väg att bli japanska, jag tror att vi är på väg att bli japanska, det tror jag verkligen. (Med en musikalisk blinkning till The Vapors.)

Få det bästa från Forbes till din inkorg med de senaste insikterna från experter över hela världen.

Följ mig på Twitter. Kolla in min webbplats.

Loading …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.