Hobben

Djupt här nere vid det mörka vattnet bodde gamle Gollum, en liten slemmig varelse. Jag vet inte var han kom ifrån och inte heller vem eller vad han var. Han var Gollum.

Här presenterar berättaren läsarna för Gollum. När Bilbo flyr från trollsländorna djupare in i grottorna möter han Gollum, och läsarnas första intryck av Gollum verkar talande. Berättaren beskriver alla andra karaktärer i berättelsen utifrån deras relation till egenskaperna hos deras ras, men Gollum har ingen ras, ingen ursprungspunkt, inget annat än ett namn. Gollum verkar vara den enda av sin sort, en varelse som är både tragisk och djupt oroande.

”What iss he, my preciouss?” viskade Gollum (som alltid talade till sig själv genom att han aldrig hade någon annan att tala med).

Gollum frågar sig vem och vad Bilbo är. Gollums vana att tala med sig själv stödjer hans aura av extrem isolering men introducerar också ett element av skrämmande mental instabilitet. Goblins ovanför Gollums sjö verkar skrämmande men förutsägbara; Gollum har blivit galen och det går inte att veta vad han kan göra.

Men nu hade ljuset i Gollums ögon blivit en grön eld, och det kom snabbt närmare. Gollum satt i sin båt igen och paddlade vilt tillbaka till den mörka stranden; och ett sådant raseri av förlust och misstänksamhet fanns i hans hjärta att inget svärd längre hade någon skräck för honom.

Berättaren beskriver det ögonblick då Gollum börjar misstänka att Bilbo har stulit hans älskade ring. I sitt raseri kastar Gollum bort all rädsla och alla överlevnadsinstinkter. Gollums tranceliknande målmedvetenhet påminner om dvärgarna som gräver i Smaugs guld. Men i Gollums fall är denna trance mycket mer skrämmande och avslöjar djupet av hans galenskap. Han skulle riskera sitt eget liv för en liten ring att hamstra i mörkret.

Riddlar var allt han kunde tänka på. Att fråga dem, och ibland gissa dem, hade varit den enda lek han någonsin hade spelat med andra roliga varelser som satt i sina hålor för länge, länge sedan, innan han förlorade alla sina vänner och drevs iväg, ensam, och kröp ner, ner, in i mörkret under bergen.

Här, när han pratar med Bilbo, anstränger sig Gollum för att komma ihåg hur världen ovanför fungerar, och läsarna får veta att han en gång tillhörde den världen innan han fördrevs. Denna detalj lägger till ett element av tragedi – och mysterium – till Gollums karaktär. Gollum må nu vara slemmig, elak och galen, men kanske var han inte alltid så här – kanske var han en gång lika normal och vänlig som Bilbo. En sådan drastisk förlust av själen är smärtsam att föreställa sig.

På en gång satte sig Gollum ner och började gråta, ett visslande och gurglande ljud som var hemskt att lyssna till.

Föräljaren förklarar att när Gollum inser att han inte kan hitta sin ring bryter han ihop och gråter, och Bilbo, som tittar på från den trygga platsen där ringen är osynlig, blir förbluffad av Gollums intensiva känslor. Bilbo börjar inse ringens verkliga betydelse för Gollum. För Gollum representerar ringen inte en skatt att hamstra, utan en vän – Gollums enda följeslagare, hans enda anspråk på en känsla av vänskap eller identitet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.