Lung Cancer Connection – Stöd, utbildning, forskning, hopp

Det var i april 2005 som jag fick en hosta som varade i mer än ett par veckor. Jag minns att jag förra året vid ungefär samma tid på året hade samma hosta och den gick till slut över så jag var egentligen inte särskilt orolig. Men alla dessa reklamfilmer på TV som varnar för ihållande hosta fick mig att gå till min läkare. Han föreslog en röntgenundersökning av bröstkorgen – ner i korridoren gick jag för att få det gjort. Jag tog med den tillbaka till hans kontor där han tittade på den och sa att den såg bra ut. Nästa dag ringde han mig (det är aldrig ett bra tecken när din läkare ringer dig) och sa att röntgenläkaren såg en liten skugga på min vänstra lunga som såg ut som om det kunde vara lunginflammation, men att jag inte skulle oroa mig. Min läkare ringde in ett recept på ett antibiotikum för att behandla systemen. Efter den tio dagar långa behandlingen upprepade han röntgenundersökningen. Hostan hade försvunnit, men inte skuggan på min lunga.

Så nu var det dags för en lungläkare. Han beställde en datortomografi för att få en bättre bild av skuggan. Både han och radiologen sa att det inte såg ut som cancer och att han bara skulle titta på det i ett par månader och sedan upprepa datortomografin.

Jag tyckte inte att det såg ut som cancer. Det hade jag aldrig ens tänkt på. Jag var en frisk och aktiv person i 50-årsåldern som arbetade på heltid, tränade på gym flera gånger i veckan, vandrade varje helg. Vad pratade han om, ”Jag tyckte inte att det såg ut som cancer”? Självklart var det inte cancer – det kunde det inte vara. Jag var för ung, för frisk och jag rökte inte.”

Läkaren väntade tre månader och upprepade datortomografin. Fläcken på mina lungor försvann inte. Han uppmuntrade mig att göra en bronkoskopi för att bättre kunna ta reda på vad fläcken var. En bronkoskopi är dock inte alltid avgörande, eftersom man går in i blindo och hoppas att man når fläcken. Om man inte når rätt område får man ändå tillräckligt med vätska för att se om det finns några misstänkta celler.

Nu blev hela det här med lungcancer allt mer verkligt. Båda mina föräldrar hade lungcancer. Min mammas upptäcktes mycket tidigt (vid 76 års ålder) och hon överlever fortfarande efter 11 år. Min fars upptäcktes mycket senare (vid 83 års ålder) och de gav honom bara tre till sex månader att leva. Han överlevde två år och dog av lungcancer i juli. Kan detta vara ärftligt? Var det verkligen något som hände mig? Jag kunde fortfarande inte tro det!

Resultaten från bronkoskopin var ”misstänkta”, så pass att min läkare ville göra en biopsi. OMG, en biopsi! Jag trodde att de bara gör sådana när de är ganska säkra på att det rör sig om cancer. Eftersom jag precis hade förlorat min far i lungcancer fyra månader tidigare bestämde jag mig för att vara så försiktig som möjligt och gå vidare med biopsin.

Det var onsdagen före Thanksgiving som min läkare ringde mig och bad mig komma förbi för att gå igenom resultaten. Efter jobbet gick jag till hans kontor; han var där och väntade på mig – resten av personalen hade redan gått hem. Han tog med mig in i ett undersökningsrum och gav mig resultatet – DU HAR CANCER. Jag förnekade allt; han måste ha gjort ett misstag. Resten av vad han sa är bara suddigt. Allt jag minns är att han hade ordnat en tid för mig på måndag med en kirurg. Orden YOU HAVE CANCER fortsatte att rulla runt i mitt huvud. Jag var tvungen att ta mig igenom semestern och långhelgen innan jag fick veta mitt öde. Det var helt överväldigande!

För att göra en lång historia kort, så hade jag lungcancer i första stadiet. Jag opererades för att ta bort den nedre loben i min vänstra lunga och på grund av tumörens storlek; protokollet var att följa operationen med kemoterapi. Jag frågade min onkolog om det fanns några stödgrupper, promenader, insamlingar etc. för lungcancer och fick ett rungande NEJ! De flesta lungcancerpatienter lever inte tillräckligt länge för att få igång något. Jag gick igenom allt illamående, håravfall, neuropati osv. i samband med kemoterapi, men jag är nu cancerfri och hoppas att jag kommer att förbli det i många, många år. Jag vill att alla människor med lungcancer ska få samma utfall som jag och det är därför jag arbetar med Lung Cancer Connection för att alla våra drömmar ska bli verklighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.