Varför ser bokstaven ”S” ut som ett ”F” i gamla manuskript?

Om du någonsin har haft nöjet att titta på ett sekelgammalt manuskript, som en handskriven originalkopia av USA:s Bill of Rights eller en första tryckning av John Miltons episka dikt ”Paradise Lost”, kan du ha stött på en obekant bokstav: det långa s:et.

För moderna läsare kan det långa s:et (skrivet som ”ſ”) få dig att tro att du upptäcker felstavningar eller skrivfel som ”Congrefs” i stället för ”Congress” eller ”Loft” i stället för ”Lost”. Titta dock närmare och du kommer att märka att tecknet, till skillnad från ett f, antingen inte har någon tvärstång eller bara en nubbe på vänster sida av staven. Även om det kan verka mer som ett f är bokstaven bara en annan variant av det lilla s.

Varifrån kom det långa s:et och varför har detta tecken i stort sett försvunnit? John Overholt, intendent vid Harvarduniversitetets Houghton Library, berättade för Live Science att det långa s:et kom från handskrift och senare antogs i typografin när tryckeriet blev allmänt utbrett i Europa under renässansen.

Det långa s:et kan spåras tillbaka till romartiden, då det lilla s:et typiskt tog en långsträckt form i kursiv skrift på latin. Enligt bibliotekarier vid New York Academy of Medicine använde människor det långa set i början och mitten av ord på 1100-talet.

Det långa set och det mer välkända korta set representerar samma ljud, och reglerna för att använda det långa set kontra det korta set varierade över tid och plats, sade Overholt.

Några av de regler som skrevs på engelska var bland annat att inte använda det långa set i slutet av ett ord (”success” blir ”ſucceſs”) och att inte använda det långa set före ett f (”transfuse” blir ”transfuſe”) och att alltid använda det korta set före en apostrof.

Overholt sade att även om det kan ha funnits konsekventa standarder för att använda det långa s:et, så var dessa regler också lite godtyckliga, precis som de regler som styr kapitalisering.

”Det finns en allmänt överenskommen praxis i en viss tid och på en viss plats för vad som utgör standardkapitalisering, men det har förändrats avsevärt med tiden inom det engelska språket, och i dag är till exempel reglerna på engelska och tyska klart olika”, sade Overholt. (På tyska skrivs alla substantiv, inte bara de egentliga, med stor bokstavsbeteckning, så att ”nature” till exempel blir ”Natur”.)

Det långa s:et började ses som föråldrat i slutet av 1700-talet, sade Overholt, och det började försvinna. Olika källor ger olika personer skulden för det långa s:ets död.

I Frankrike övergav förläggare och tryckare François-Ambroise Didot det långa s:et i sitt nya modernare typsnitt omkring 1782. Strax därefter utelämnade den engelske bokhandlaren och förläggaren John Bell det långa s:et i sina utgåvor av Shakespeares texter, med motiveringen att det skulle förhindra förväxling med bokstaven f och hålla textens rader mer öppna visuellt.

Det långa s:et upphörde ganska abrupt i det engelska tryckeriet runt år 1800, men tecknet dröjde sig kvar lite längre i USA. Utanför manuskript och antika böcker kan man bara stöta på det långa s:et i tyskan, där det lever som den ena halvan av ”Eſzett”, eller det dubbla s-tecknet (skrivet som ”ß”).

  • Brytningen av koden: Why Yuor Barin Can Raed Tihs
  • Why Can’t Germans Say ’Squirrel’?
  • Why You Say ’Um’ Before Certain Words

Originally published in Live Science.

Recent news

{{ articleName }}

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.